Källkritik.
Tv-shop.
Detta fenomen som luktar så mycket 90-tal att jag får lust att slänga på mig platåskorna och dra igång lite Spice Girls – jag blir fan inte klok på det.
VAD är det för människor som köper deras ”gymleksaker”?
Och VARFÖR är ingen av ”testmänniskorna” faktiskt feta?
Och VEM I HELVETE tycker på riktigt att man ser häftigare ut när man krälar runt på golvet i lustiga ställningar iförd diverse tekniskt utrustade grejer som konstant sänder ut elektriska stötar, än om man bara går till gymmet och kör ett basic pass i tjugo minuter?
”Kommer du inte iväg till gymmet? Tycker du att vanliga träningsmetoder är för plågsamma?” Ja, jo, ni har nog rätt. Men å andra sidan tror jag inte att era yogamattor med fettförbrännande UV-ljus gör någon större skillnad för Göran som väger 167 kilo. Men jag kanske bara är lite skeptisk.
Så det säger du alltså.
”Självutnämnd allvetare och lokalkändis.
Lider av kli i fingrarna och mundiarré
vilket grundar sig i mitt stora behov
av att alltid vara bättre än andra.
Tycker allt som oftast att jag är skitrolig
och anser att det är fel på de som
inte håller med. Jag är jävligt naiv,
på gränsen till dum faktiskt,
och har absolut ingen självdisciplin.” säger du.
SÖK Hjälp Kära Du. Det finns att få. Mvh EmO
Ibland kan jag känna att folk tar det här med bloggar på för stort allvar. Bara ibland. Typ nu.
Tre fyllon och en DJ.
Tre fyllon, varav den ena är så trött att planen på att ”inte bli så onykter” fick skrotas för att hon inte skulle somna över bardisken innan klockan slagit stängning. Den andra var uppjagad som en drogpåverkad kanin i ett försökslab efter att i sista sekunden hunnit med tåget hem och trots den något vingliga situationen lyckats ta sig från A till B. Den tredje var bara full och glad och skrålade på till musiken i vanlig ordning.
Man kan ju tänka sig att detta vore en helt okej, men mest troligt ganska värdelös utgång. Men kvällen överraskade oss (framför allt mig kanske) – trots att jag fick spendera några timmar för mycket med bartendern då min enda vän på stället de första två timmarna var DJ’n och där fick jag inte röka. Hela kvällen är egentligen bara en stor härlig röra av asgarv, bläck, alkohol och främmande gubbar som av outgrundliga anledningar och absolut totalt oprovocerat juckade mot mina ben som små hundar (stora, skalliga och svettiga hundar).
Efter en ståtlig och gemensam middag på Mc Donalds strax efter fyra på natten delade de tre fyllona upp sig för att finna någon lämplig plats att låta alkoholen och det faktum att klockan började närma sig fem på morgonen, ta ut sin rätt. Två av fyllona var dock lite envisare än den tredje, och valde att ha en efterfest på två man.
Den varade i ungefär en kvart och innehöll mest vatten. Bortsett från de korta tillfällena jag vaknade till för att fyllot i graven bredvid drömde mardrömmar, behövde bekräftelse på att hans fylla var en verklig känsla och ingen dröm, eller bara rent allmänt behövde vända sig i sängen á la valross-style, kändes det som att jag sov i en evighet.
En hälsning från bakissoffan.
”Det känns som vi har legat med varandra men det har vi inte!” – Andy Pierce
Det sistnämnda är jag med på. I övrigt skyller jag på en grov bakfylla, och logiken hos en man som mitt i natten får för sig att hans något beundransvärda, och helt klart solklara karatefylla, bara var en dröm.
Afterwork
Sitter på stans rockhak. De andra har frågesport, jag dricker öl. Rättvis fördelning känner jag.
For a pessimist I’m pretty optimistic.
Drar mig efter några timmars arbete här hemma (läs: skrivande och solning med Jenna J’s bok i handen) drar jag mig iväg mot jobb med förhoppningar om att kollektivtrafiken är åtminstone lite mindre handikappad än vanligt.
Ni som sitter i parken och dricker bärs i den första solen på evigheter – well, suck my!
Ni kan ju i alla fall ta en öl för mig.
(Jag är inte bitter)
Pearl Jam Twenty
December 2011.
Dokumentären om Pearl Jam fullproppat med tidigare material.
Jag kan inte vara den enda nörden som ser fram emot detta.
