Månadsarkiv: oktober 2010
När livet är gratis får man inte vara snål.
Ingen aning om vad jag ville säga med det, men det lät bra, och helgen har varit jävligt gratis.
Angående den dåliga uppdateringen så kan ni kanske lista ut själv att jag fick lite party ändå, all for free!
Bättre uppdatering om det blir imorgon – nu ska jag på date.
It’s a hard world.
Soon, I’ll be dead.
Jag plågas.
Klockan är snart fem på eftermiddagen, en fredag.
Med lite hjälp av platt-tången, puder och en kam hade jag varit redo för att dra ut.
Men det enda jag ägnat dagen till, är att se hur min vän spenderar alldeles för mycket pengar på ett par skor – vilket visserligen var väldigt mysigt, på flera sätt.
Nu har hon, som alla andra, påbörjat fixet inför kvällen, utekvällen.
Jag däremot, jag sitter här och är känslomässigt paranoid, medveten om att jag sumpat en skitmysig kväll utan att ha varit medveten om det, och att alternativet som lockar mest ikväll troligen kommer att vara omöjligt att genomföra eftersom jag är fast här, vid världens ände.
(Lade nu även märke till att mitt innehållslösa liv gjort mig till en sms-addict, i hopp om att ha någon kontakt med verkligheten och de jag bryr mig om. Det har gått så långt att jag skriver på tangenterna, på samma sätt som jag smsar. Det vill säga, ord som inte finns i min sms-ordlista, sitter jag och stavar långsammare och följer bokstäverna en efter en, för att det ska bli rätt, och inte kuk istället för kul – till exempel. ”Skit” måste man skriva ski*pause*t Freak.)
Gnällt färdigt? Förhoppningsvis.
Ostfestivalen 08 – lite mindre gnällig, lite mer alkoholpåverkad, lite dummare i huvudet, och lite mer awesome tider.
Det kan vara abstinens..
men fy fan var förbannad jag är!
- Jag är förbannad på människor som slösar sina liv på människor som inte är värda det (Omg, vilket jävla dubbelmoral jag har. Jävla hycklare jag är.).
- Jag är förbannad på mig själv för att jag är en sådan jävla fjant när det kommer till känslor, att öppna sig, att släppa in folk, att lita på folk och annat overrated skitsnack.
- Jag är förbannad för att jag inte orkade äta mer av den där svingoda hemmagjorda pizzan.
- Jag är förbannad på att jag inte har några pengar samt att jag supit bort min enda hela skinnjacka.
- Jag är förbannad för att jag inte tar mig själv i kragen och börjar träna igen. Jävla fetto!
- Jag är förbannad på att jag ens skriver ett sådant här meningslöst inlägg och därmed också bekräftar vilken gnällig, grinig och bitter idiot jag är.
Killar är som tåg.
Missar man ett kommer det alltid ett nytt.
Det är väl så de säger?
Well, för den idioten som kom på det uttrycket kan jag meddela att ibland kommer det faktiskt inget jävla tåg. Och när det väl gör det så har man antagligen redan frusit ihjäl på grund av väntetiden, eller så är tåget fullt av stinkande, äckliga människor, alternativt små wannabe hårdingar som tittar på en som om man skulle bli rädd för de små glinen.
___________________________________________
Jag ska väl inte säga att jag varit helt utan det manliga släktet det senaste året, det vore en lögn. Men att hitta den där som faktiskt känns bra, den biten har väl inte gått lika bra. Nu kan det mycket möjligt vara så att jag hittat någon, någon som i alla fall är värd att ge en chans – om han vill ge mig en det vill säga. Och det är just där problemet ligger, att få en chans. Jag är så jävla skrajsen för att bli dissad att jag inte ens vågar kolla telefonen och läsa mina sms.
Varför?
För om vi hade snackat tåg, hade han varit ett SJ-tåg, 1:a klass.
Det är sällan man får den chansen.
Alternativet är nämligen att jag tvingas tillbaka ut på perrongen, där en rad av pågatåg (tröga, dryga, äckliga och alltid försenade) väntar.
Okej, efter den jämförelsen så kanske killar är som tåg ändå.
Men det är en jävla skillnad på tåg och tåg.
I quit!
Egentligen har ciggen bara tagit slut och jag saknar pengar att köpa nya.
Förmodligen kommer jag gå omvärlden på nerverna, ha sönder hälften av mina ägodelar, mordhota halva Sverige och få ångest from hell innan jag slutligen beger mig ner till bästa vännens garage för att stilla mitt begär.
Men det räknas väl också, eller?
Stare ‘em down baby, make ‘em cry.
”Well I know it don’t make much sense
But I’m in love with your innocence
What you got what i need
You took my breath
Now let me breathe
What you got what I need
I follow where you lead”
Alice Cooper – You make me wanna
För en lite mer positiv stämning i bloggen.
(Och för er som snokar här inne, vare sig ni vill eller ej egentligen, så yes – det finns någon jag tänker på lite mer än andra just nu, men ni kan ta det lungt, it’s not a big deal, än.)
Ungjävlar.
Okej, låt oss se nu, ungefär hur många skulle bli förbannade om jag kritiserade de så kallade ” unga mammorna” för att inte tala om de ”unga papporna” för den delen? Räck upp en hand.
Det var några stycken va? Kunde tänka mig det.
Som ni säkert förstår kommer jag ändå ge mig in på det här spåret, för nu är jag jävligt trött på skiten.
Men för att vi ska undvika mordiska hatmail, utspridda telefonnummer och adresser eller bitchiga missförstånd av folk som konstant måste ta allt på blodigt allvar och helst helt bokstavligt också – vilket inte riktigt fungerar här, så ska vi reda ut lite saker först:
1. Med unga föräldrar menar jag inte de som är runt tjugo, faktum är att det inte är så speciellt alls faktiskt (mer än att det ger mig åldersnojja och ibland får mig att undra om folk inte har något vettigare för sig i livet än att bli på smällen), jag menar snorungar på 15 bast.
2. Det som gör mig riktigt hatisk är ju dock inte åldern, utan mer det faktum att barn som själva är barn och beteer sig som barn går och gör ungar hej vilt!
3. Att blogga om sin graviditet är okej, om ens blogg handlar om en själv och man råkar vara på smällen – ja, då finner jag ju det ganska logiskt, men att spamma andra bloggar och skrika ut till världen att ”Läs min skithäftiga blogg för jag är 15 bast och har tre ungar på väg”, nappar inte på mig i alla fall.
Så, till pajkastningen då.
Jag har vänner som är i min ålder och som är vad man kallar ”på smällen”, gravida alltså – de ska ha barn. Kul för dem, sure, om det är det de vill – varför ska jag bry mig? Jag är glad för deras skull! Jag vet att ungarna kommer få det bra, och jag vet att föräldrarna ”gör vad de ska”, fint sagt. Men det senaste året har det fan surrat runt hundratals snorungar som blir på smällen, utan jobb, utan pojkvän, utan något vett innanför pannbenet alls, och när de sedan försöker tjäna ihop några slantar genom att slänga ut sina barns liv på nätet – då går gränsen för mig.
Okej, jag ska inte döma de här främmande ungjävlarna, men när småglinen inte skyddar sig, ”råkar” bli gravida, behåller ungen och sedan försöker skapa en karriär av det, och sedan på det även blir hyllade som ”ansvarstagande” kan jag inte låta bli att undra vad som är fel.
I grund och botten har de ju bara misslyckats med världens enklaste grej, att använda en kondom.
