Månadsarkiv: februari 2011
Come on little girl, let’s show the world what we’ve got.
Mornin’ freaks!
Springer runt halvnaken och lagar stuvade makaroner, ni vet sådant som alla som jobbar kvällar brukar göra vid åtta-tiden på morgonen?
Gick upp tidigt idag, men är lika stressad ändå. Hjärnskrynklaren väntar på mig, och sen ska jag försöka klaffa detta med jobbet också på bästa sätt. Måste packa kläder också, sminka mig kanske jag också borde. Har jag ens några rena kläder? Vad fan sitter jag här för?
Men vad fan, hur jävla långt har ni själv kommit egentligen?
Det är fint att vi i alla fall tänker på miljön.
Som ni vet är jag inte direkt engagerad i det här miljösnacket. Jag anser att vi helt enkelt förtjänar att utplåna vår egen art, och brinna i helvetet alternativt frysa ihjäl i en ny istid.
Jag beundrar dock dem trädkramare som trots att de förmodligen inte kommer leva när jorden går under, och som den egoistiska art de tillhör ändå engagerar sig och gör sitt yttersta för att bevara vår jord i bästa möjliga skick.
Men jag tycker fortfarande inte om dem, de är fortfarande paranoida hippies som lider av vanföreställningar om att träd pratar och blommor är lika mycket värda som fotbolls-VM eller en natt med Bret Michaels (sångare i Poison för er som läser det här trots att ni egentligen inte riktigt har här att göra).
Som sagt, missförstå mig inte, alla era lagar och regler ni skapat, kommer säkert att vara till nytta för människor i framtiden, men just i morse tyckte jag att ni gick lite för långt kanske. Eller?
Another day as a workin’ woman.
Jag trycker i mig en gigantisk fruktsallad det första jag gör på jobbet. En kollega tittar på mig och ser lika upplyst ut som om hon uppfunnit hjulet på nytt.
M: Nu vet jag varför du är så smal trots att du äter så mycket! Du äter nyttigt!
Jag: Nej för fan, det är lugnt, jag har muffins med mig också!
M: Ah..jaha..
Ja, jag älskar mat, och nej, det är ingen sexuell läggning jag har, även om jag gärna kombinerar det på det viset också, men jag tvivlar på att jag är speciellt sexig när jag äter.
Skvaller på bussen.
Blondin 1: Alltså hon tjejen i lördags du vet…?
Blondin 2: Ja, hon som var helt störd?
Blondin 1: Ja hon! Hon var ju helt störd! Hon hånglade med tre killar på samma kväll! Så jävla sjuk.
Blondin 2: Alltså fy fan.. hon måste ju vara helt sjuk på något vis? Hon här ju inga gränser! Tänk vad ett sånt psykfall kan göra liksom? Jag menar… inget verkar ju normalt med henne…
Blondin 1: Ja alltså omg, jag hade aldrig vågat ha en pojkvän i närheten av henne!
Blondin 2: Nej Gud nej! Tänk vad hon hade kunnat göra med honom då!
Eftersom hon bevisligen verkar vara en psykopat då hon faktiskt hånglade med tre killar på en kväll borde ni förmodligen åka hem och låsa dörren om er. Det är helt klart en mördande psykopat som springer lös.
Back against the wall.
Puss. Ingen respons. ”Du är fin.” Ingen respons. ”Jag vill inte åka.” Ingen respons. ”Det är nu du ska säga att du inte vill att jag ska gå.” Kanske lite respons? Fast, nej.
En kvart senare.
”Nu måste jag gå annars missar jag bussen.”
”Men nej, jag vill inte att du ska gå nu!”
Män alltså.
You want to sleep with me but payback’s tough. Why don’t you call me when you’re all grown up?
Vaknar upp på strålande humör efter ha fått ett mitt-i-natten-samtal under natten, det bästa på länge faktiskt. Kände att livet var lite lättare och att det kanske fanns en chans att allt skulle ordna sig ändå. (Jo men tjena bruden, du är så jävla lättlurad.)
Jag är jävligt godtrogen, och jag binder mig lätt till människor, kanske ofta fel människor. Nästan alltid fel människor faktiskt. Jag kan relatera till dem. Dem är lika skadade som jag, lika trasiga och lika svåra. Men jag tror att jag mött min överman. Och det känns konstigt att stå på andra sidan för en gångs skull, vara den som verkligen vill, den som skulle ge allt, den som faktiskt bryr sig.
Mitt förnuft säger att jag kanske trots allt borde vända ryggen till, men det vi människor kallar för hjärta säger tvärt om. Den lilla trasiga 16-åringen i mig sparkar och slåss, vill synas, vill höras, vill vara det där undantaget. Hon har inte något förnuft, hon går på känslor, och hon tror gott om alla. Hon drömmer fortfarande om att få vara Nancy och hitta sin egen Sid. Kärlek har hon tröttnat på för länge sedan, sådant är ytligt, tillfälligt, och kan ges till vem som helst, hon vill ha något mer, något som ingen annan kan förstå.
Jag är en idiot som är kär i en idiot.
Just like Sid and Nancy.
