I´ve got smog in my brain, and gasoline in the veins.

Den tragiska uppdateringen under helgens festligheter grundar sig i något så simpelt som fylla och bakfylla. Två snarlika ord, men helt fantastiskt olika lägen – helgens minifestival var en research i ämnet.

På Torsdagen bar jag mig efter många om och men iväg till ”Sommarrocken” och väl där var Eletric Boys i full gång med att (så gott det gick) riva stället med sin sköna energi, helt klart över förväntan! I övrigt bjöd kvällen även på en karatefylla med en gäng helt främmande människor, och några inte fullt så främmande människor. Efter ytterligare en spelning av kanske inte fullt lika efterlängtade Wilmer X, och ett samtal till Åsa – då jag lyckats övertala bandet att köra den enda låten jag kände till och således också Åsas och min ”themesong” under de mest alkoholiserade dagarna på Sweden Rock, så begav det sig hemåt.

På något sätt, efter lite häng utanför backstageområdet, lyckades jag få skjuts hem och var hemma närmre fem på morgonen. Utmattad och nöjd.

Under lördagen visade sig spåren från fredagen sitta hårdare än väntat och jag trodde på allvar att jag hade slängt mitt festivalband i sjön och aldrig skulle komma iväg. Men med siktet inställt på Mustasch, lyckades jag långt om länge pallra mig iväg. Efter att ha beskådat Melody Club’s härliga show där Herr Östergren skuttade runt som en amfetaminbesprutad duracellkanin (vilket var allt annat än vad den lama publiken gjorde), kunde alkoholintaget åter börja. Men efter att ha stött på en till synes först helt främmande människa som påpekat att jag kanske ”vinglat en aning för mycket” dagen innan, kände jag att jag nog skulle tagga ner och det blev ett salongsberusat och mycket trött sinne som fick beskåda Mustasch stå för kvällens största show.

På väg hem lyckades jag naturligtvis somna på bussen och eftersom idioterna på Skånetrafiken tydligen inte har några som helst säkerhetsrutiner, vaknade jag helt ensam och övergiven på ett inhägnat område i en helt annan stad än vad jag skulle till. Nog för att jag inte är förvånad, men det var inte direkt ett sådant tillfälle jag skulle ställe mig och göra tummen upp och säga ”EPIC MOMENT GRABBAR!”. Inte riktigt. Inte ens jag.

Hittade nödspaken till dörren och tog mig ut i alla fall, hittade en busschafför som trodde han skulle få ligga – han fick på käften. ”Ursäkta. Jag pratar bara lite svenska, mest albanska.”  Ah, mitt fel förstås. Hur säger man ”Far åt helvete din äckliga jävla idiot innan jag skär dina albanska kulor av dig?!” på albanska?

Tog en taxi hem till ”O”, och fick krypa ner i soffan med två av grabbarna Michael Machine och en styck hund.

Lördagen uteblev – jag överlever.

Bilder stulna från: Sommarrock.nu