Tre fyllon och en DJ.

Tre fyllon, varav den ena är så trött att planen på att ”inte bli så onykter” fick skrotas för att hon inte skulle somna över bardisken innan klockan slagit stängning. Den andra var uppjagad som en drogpåverkad kanin i ett försökslab efter att i sista sekunden hunnit med tåget hem och trots den något vingliga situationen lyckats ta sig från A till B. Den tredje var bara full och glad och skrålade på till musiken i vanlig ordning.

Man kan ju tänka sig att detta vore en helt okej, men mest troligt ganska värdelös utgång. Men kvällen överraskade oss (framför allt mig kanske) – trots att jag fick spendera några timmar för mycket med bartendern då min enda vän på stället de första två timmarna var DJ’n och där fick jag inte röka. Hela kvällen är egentligen bara en stor härlig röra av asgarv, bläck, alkohol och främmande gubbar som av outgrundliga anledningar och absolut totalt oprovocerat juckade mot mina ben som små hundar (stora, skalliga och svettiga hundar).

Efter en ståtlig och gemensam middag på Mc Donalds strax efter fyra på natten delade de tre fyllona upp sig för att finna någon lämplig plats att låta alkoholen och det faktum att klockan började närma sig fem på morgonen, ta ut sin rätt. Två av fyllona var dock lite envisare än den tredje, och valde att ha en efterfest på två man.

Den varade i ungefär en kvart och innehöll mest vatten. Bortsett från de korta tillfällena jag vaknade till för att fyllot i graven bredvid drömde mardrömmar, behövde bekräftelse på att hans fylla var en verklig känsla och ingen dröm, eller bara rent allmänt behövde vända sig i sängen á la valross-style, kändes det som att jag sov i en evighet.

And the party never stops…

Hamnade på efterfest med lammkött igår och har fortfarande inte kommit hem. Sitter nog fan fast i skinnsoffan. Lika bra förmodligen.

I´ve got smog in my brain, and gasoline in the veins.

Den tragiska uppdateringen under helgens festligheter grundar sig i något så simpelt som fylla och bakfylla. Två snarlika ord, men helt fantastiskt olika lägen – helgens minifestival var en research i ämnet.

På Torsdagen bar jag mig efter många om och men iväg till ”Sommarrocken” och väl där var Eletric Boys i full gång med att (så gott det gick) riva stället med sin sköna energi, helt klart över förväntan! I övrigt bjöd kvällen även på en karatefylla med en gäng helt främmande människor, och några inte fullt så främmande människor. Efter ytterligare en spelning av kanske inte fullt lika efterlängtade Wilmer X, och ett samtal till Åsa – då jag lyckats övertala bandet att köra den enda låten jag kände till och således också Åsas och min ”themesong” under de mest alkoholiserade dagarna på Sweden Rock, så begav det sig hemåt.

På något sätt, efter lite häng utanför backstageområdet, lyckades jag få skjuts hem och var hemma närmre fem på morgonen. Utmattad och nöjd.

Under lördagen visade sig spåren från fredagen sitta hårdare än väntat och jag trodde på allvar att jag hade slängt mitt festivalband i sjön och aldrig skulle komma iväg. Men med siktet inställt på Mustasch, lyckades jag långt om länge pallra mig iväg. Efter att ha beskådat Melody Club’s härliga show där Herr Östergren skuttade runt som en amfetaminbesprutad duracellkanin (vilket var allt annat än vad den lama publiken gjorde), kunde alkoholintaget åter börja. Men efter att ha stött på en till synes först helt främmande människa som påpekat att jag kanske ”vinglat en aning för mycket” dagen innan, kände jag att jag nog skulle tagga ner och det blev ett salongsberusat och mycket trött sinne som fick beskåda Mustasch stå för kvällens största show.

På väg hem lyckades jag naturligtvis somna på bussen och eftersom idioterna på Skånetrafiken tydligen inte har några som helst säkerhetsrutiner, vaknade jag helt ensam och övergiven på ett inhägnat område i en helt annan stad än vad jag skulle till. Nog för att jag inte är förvånad, men det var inte direkt ett sådant tillfälle jag skulle ställe mig och göra tummen upp och säga ”EPIC MOMENT GRABBAR!”. Inte riktigt. Inte ens jag.

Hittade nödspaken till dörren och tog mig ut i alla fall, hittade en busschafför som trodde han skulle få ligga – han fick på käften. ”Ursäkta. Jag pratar bara lite svenska, mest albanska.”  Ah, mitt fel förstås. Hur säger man ”Far åt helvete din äckliga jävla idiot innan jag skär dina albanska kulor av dig?!” på albanska?

Tog en taxi hem till ”O”, och fick krypa ner i soffan med två av grabbarna Michael Machine och en styck hund.

Lördagen uteblev – jag överlever.

Bilder stulna från: Sommarrock.nu

I get drunk, I pass out, and then I celebrate the fact that I’ve survived – and get drunk again.

Onsdagens födelsedagsfirande spårade ur väldigt mycket, vilket man kanske själva bäddar för när man efter en och en halv timma i parken är ungefär lika full som en normal människa brukar bli under en hel utekväll.

Redan tillräckligt fulla drog vi igång förfesten på tre man och tillräckligt med uppfriskande substanser för att klara oss en hel kväll – men krogen blev det ändå, närmare bestämt ”Dead End”. Där inne väntade förmodligen fler personer än jag kan minnas på mig och mina följeslagare för att skåla och gratulera till att ”Lillan” nu tagit klivet in i vuxenvärlden och nu befann sig på samma nersupna ”Jag vägrar trots det bli vuxen”-nivå som resterande personer i gänget. Ungefär här börjar saker och ting bli en aning suddiga. Träffade på en snubbe som gick på min skola och pratade förmodligen mer med honom under de minuterna än jag gjort under alla de åren vi gick i skola ihop.

Övriga konversationer handlade om hästar, hår, sprit, musik och vart kvällen skulle sluta. Varför jag och en kille som är flera år äldre än mig och kallas för ”Sleazy” stod och diskuterade hästar i en halv evighet är jävligt oklart – men båda vart förvånansvärt engagerade!

När vårt tillhåll stängde vid 2-tiden behövde frågan ”vart ska kvällen sluta?” ett snabbt och enkelt svar, vilken blev natklubben Crown. Att de skulle envisas med att ha 25-årsgräns när jag nyss fyllt 20 var väl kanske inget vi hade räknat med i vår plan. Att försöka förklara för vakterna att tre män, den ena några år under 40 och de andra strax över, faktiskt jämnar ut medelåldern i gänget, fungerade inte heller riktigt som tänkt. Jag är inte den som är den, utan valde istället att slänga in killarna och själva stanna utanför för att tjura tills det blev långtråkigt att röka och stirra surt på vakterna, och jag istället tog en taxi hem.

Smart som man var hade man ju skrivit ner portkoderna, men att ta med mig några nycklar hade jag ju vägrat göra eftersom jag envist skulle sitta kvar utanför tills stället stängde och minsann inte alls behövde några jävla nycklar. Ibland beundrar jag min tjurskallighet måste jag säga. Ytterligare några cigg och en tupplur i trappen, kom jag åtminstone in i lägenheten med en av följeslagarna som sällskap.

Sen har någonting spårat ut ordentligt, eller så gjorde det det redan innan, vad fan minns jag egentligen? Efter att ha klättrar i fönsterkarmen för att röka och nästan trillat ut från tredje våningen vaknade jag dagen efter med krigsskador som såg ut att ha uppkommit efter en tysk hårdporr-film, en lätt huvudvärk och ett par sönderslitna trosor efter en smärre klumpighet.

Planerna på en ordentlig 20-årsfest finns, men jag vet inte riktigt om jag är
beredd att ta konsekvenserna.

En midsommarnattsdröm.

Jag har en viss känsla av att jag citerar Håkan Hellström i rubriken, men det kan jag faktiskt leva med. Han är ju trots allt en ganska bra textskrivare trots allt, även om han sjunger för jävligt.

Midsommarfirande pågår i lugn och stillsam miljö hemma i trädgården (nåja, än så länge) med familj och vänner. Visst suktar jag efter cityhetsen och vännerna, men hade ni befunnit er i min kropp för några timmar sedan hade ni också tyckt att trädgårdslugnet var på precis gränsen till vad som kan klaras av.

I morse vaknade jag nämligen med den värsta bakfyllan som en människa någonsin skådat. Jag var inte bara bakfull, jag var en livs levande, kringvandrande och hulkande bakfylla. ”Ut och dricka lite bärs” övergick nämligen till den kloka idén ”om jag dricker starksprit så dricker jag inte lika mycket och då mår jag inte lika dåligt imorgon.” Ibland vill jag ge mig själv en käftsmäll för hur jävla dum jag kan vara.

Några tåg och bil-turer senare var jag hemma för att ladda om för kvällen, men när jag tvingades kväva en spya så brutalt att det på riktigt kändes som att mitt huvud exploderade och jag vilken sekund som helst skulle kunna falla ihop och dö, så insåg jag att några timmar på soffan nog snarare var vad jag behövde och inte mer sprit.

Nu mår jag dock prima skinka, och har i alla fall lyckats få på mig kläder för gästernas skull, och jag ska inte ljuga, jag börjar bli en aning rastlös.

Ha en trevlig midsommar i alla fall, oavsett och ni firar med blommor i håret eller öl i handen!

Here comes trouble.

Portad från en klubb utan att ens ha kommit innanför dörren – check! 
Tydligen stör jag den allmänna ordningen, vilket kanske är ett ganska milt uttryck för vad jag faktiskt gjorde när vakten varit tillräckligt nedlåtande tillräckligt länge.
Att han sen inte kan stå för sina handlingar är ju nästan en vinst för mig kan man ju tycka.

Att saker och ting är mer komplicerade än så, och att jag kunde ha skött saker och ting lite snyggare är jag jävligt medveten om, men jag bryr mig inte. Människor som missbrukar makt kan fan fara åt helvete.

Sweden Rock Festival

Frukost. Frukost utan öl.
Idag är det tillbaka till verkligheten efter en veckas underbar misär.
Ja, underbar misär får man nog fan kalla det.
Taxi till festivalen för 1600 kr, vi förbrukade tre tält och våra grejer blev rejält blöta av skyfallet den första natten.

Men jag fick se Judas Priest, Joan Jett, Steelheart, The Hooters, Ozzy och Whitesnake. Fantastiska, underbara, absolut bästa Whitesnake. Jag är väl medveten om att alla säger att deras framträdande var katastrof, och alldeles för många är besvikna – men inte jag. Kärleken är blind säger dem, och helvete vad rätt det är. Jag var nära döden under deras konsert, om de beror på att jag kände mig som i sjunde himlen eller om det var för att jag faktiskt svimmade efter lite mer än halva konserten och fick se resten från gräsmattan en bit bort, det vet jag inte, och det är inte heller relevant. Jag var full, lycklig och kär.

Jag fann också nya vänner, uppdaterade gamla relationer, stärkte några andra, och lade somliga åt sidan. Jag smakade sprit med resorb som Åsa blandat för att hon trodde hon skulle bli körbar snabbare dagen efter, sov utomhus på en madrass, blev fotad av en massa utländska besökare, blev avgudad av en gammal man och fick hångla till Judas Priest.

Om en timma ska jag åka till jobbet, fortfarande en aning hes och med noll motivation till att möta vardagslivet. Festivalbandet sitter kvar på armen, och lär göra länge till. Men om en månad får jag i alla fall resa bort igen. Då åker jag till Stockholm, för första gången, och helt ensam för att hälsa på några nya bekantskaper.

Det känns fortfarande konstigt att äta frukost, riktigt frukost, utan öl.

Bild: Vanadesse.blogg.se

Vi tog oss hem i alla fall….

I guess you’re right, I’m a fool, ’cause only fools fall in love with people like you.

Det har varit lite inaktivt här den senaste tiden, vilket definitivt har sina anledningar. Anledningar omvärlden kan ge fan i då folk bevisligen är alldeles för egocentriska och obildade för att kunna förstå sig på, samt en del anledningar som jag helt enkelt inte finner nödvändiga att dela med mig av.

Så? Vad bjöd helgen på? 
Well, förutom en jävla brakfylla i torsdag som slutade på en efterfest med knarkare, folk som gillar att knulla offentligt samt en kille som inte ligger på första dejten, så var faktiskt inte helgen mycket att hurra för.

I lördags bjöd visserligen min vän och hennes band Classified Drama på ett helskönt gig i sommarregnet på Lunds torg, men efter det borde jag förmodligen har tagit mitt förnuft till fånga och åkt hem. Självklart gjorde jag inte det. Varken tog mitt förnuft till fånga eller drog hem. Pallrade istället min obefintliga röv till Malmö för att förfesta inför Sweden Rock. Istället för en taggande förfest fick jag mitt hjärta krossat för en pinsam plats i ordningen. Att man aldrig lär sig.

Sprang som vanligt runt och socialiserade med diverse främlingar efter att mina vänner för länge sedan tröttnat på mig, vilket slutade med blåmärken på benen efter ett par converse i storlek 38. Come on bruden, jag liknade din kille vid ett ex till mig, och inte något av de snyggare (that’s for sure!), inte riktigt som att jag försöker stöta på honom va?

Jävla Malmö. Jävla dig. Jävla mig. Jävlars jävlar.

Wasted spring.

Några suddiga mobil-bilder är de enda bevisen på lördagens bravader. Rockhaket bjöd live-spelning med Wasted Shells och Wasteland skills och mitt obefintliga förnuft bjöd på en hel del fyllesnack och öldrickande i ohälsosamma mängder.

Efter att ha blivit uthyrd till diverse män av min kusin som bevisligen inte tycker att jag får ligga tillräckligt mycket, förmodligen fått ännu sämre hörsel, svept en jäger för mycket och fortfarande inte fått ligga (trots kusinens tappra försök) hamnade jag på efterfest för att slutligen, och till mångas stora lättnad – däcka.