Kategoriarkiv: Music
Clarence Clemons – ”The Big Man.”
Eftersom att välkända människor har någon jävla dille på att alltid trilla av pinnen samtidigt, finns det självklart fler att hylla denna dag. Clarence Clemons, som bland annat stått tryggt vid Bruce Springsteens sida som hans saxofonist, dog i helgen efter att ha drabbats av en stroke. Och säga vad man vill om blås-instrument, men den här killen kunde fan sin grej!
Att lyssna eller inte lyssna – det är frågan.
Det finns en anledning till att jag inte har delat med mig av min standard-playlist på Spotify, där jag samlar allt som jag finner värt att lyssna på, även om det kanske bara är för tillfället. Jag orkar nämligen inte med alla musik-nazister som skulle trilla av stolen och skrika ”Vad i helvete är det här?! Och varför lyssnar DU på det?”.
Men även om jag inte orkar ta den här diskussionen och därför tycker att folk ska ge blanka fan i vad jag har i min playlist och skaffa sig en egen, så måste jag ändå fråga vad fan det är tänkt att JAG ska lyssna på? Majoriteten av musiken i min playlist är någon form av rockmusik mellan 70- och 00-talet, vilket gör mig till en ”rocker”, oskriven lag, inget jag valt själv, utan helt enkelt bara så det ska vara – jag är en jävla rocker. Men Gud nåde om det skulle smyga sig in en enstaka punklåt, svensk musikal-låt eller varför inte lite Nordman? Då blir situationen helt plötsligt lite mer komplicerad och stämningen en aning sämre i party-soffan.
Inte nog med att det endast är dryga punkare som tror på anarki, har tuppkammar i gräsliga färger på huvudet och säkerhetsnålar i öronen som får lyssna på punk, dessutom förstör ju allt vad musikal-musik heter hela ”rocker-imagen”. Och ovanpå det kan ju nämnas att Nordman tydligen har ett förflutet som Hitler-älskare och är en direkt skam för samhället.
De här trångsynta, tragiska människorna vill jag låsa in i en isoleringscell och tvinga att lyssna på enbart en form av musik tills deras öron blöder. Och när de börjar gnälla över de enformiga tonerna som nu krupit in i deras hjärna och fått den att smulas sönder så ska jag säga ”Jasså?! Var det inte sådan HÄR musik som du ska lyssna på. Måste ha bedömt dig helt fel.”
Ta det inte personligt, de här är inget hot, men om ni vore hälften så ”musikaliskt intresserade” som ni påstår att ni är, så hade vi inte haft det här problemet.
Sweden Rock Festival
Frukost. Frukost utan öl.
Idag är det tillbaka till verkligheten efter en veckas underbar misär.
Ja, underbar misär får man nog fan kalla det.
Taxi till festivalen för 1600 kr, vi förbrukade tre tält och våra grejer blev rejält blöta av skyfallet den första natten.
Men jag fick se Judas Priest, Joan Jett, Steelheart, The Hooters, Ozzy och Whitesnake. Fantastiska, underbara, absolut bästa Whitesnake. Jag är väl medveten om att alla säger att deras framträdande var katastrof, och alldeles för många är besvikna – men inte jag. Kärleken är blind säger dem, och helvete vad rätt det är. Jag var nära döden under deras konsert, om de beror på att jag kände mig som i sjunde himlen eller om det var för att jag faktiskt svimmade efter lite mer än halva konserten och fick se resten från gräsmattan en bit bort, det vet jag inte, och det är inte heller relevant. Jag var full, lycklig och kär.
Jag fann också nya vänner, uppdaterade gamla relationer, stärkte några andra, och lade somliga åt sidan. Jag smakade sprit med resorb som Åsa blandat för att hon trodde hon skulle bli körbar snabbare dagen efter, sov utomhus på en madrass, blev fotad av en massa utländska besökare, blev avgudad av en gammal man och fick hångla till Judas Priest.
Om en timma ska jag åka till jobbet, fortfarande en aning hes och med noll motivation till att möta vardagslivet. Festivalbandet sitter kvar på armen, och lär göra länge till. Men om en månad får jag i alla fall resa bort igen. Då åker jag till Stockholm, för första gången, och helt ensam för att hälsa på några nya bekantskaper.
Det känns fortfarande konstigt att äta frukost, riktigt frukost, utan öl.
Bild: Vanadesse.blogg.se
Off to Sweden Rock Festival!
Med ölen i handen och den alldeles för stora packningen väntandes på mig vid dörren, inväntar jag nu min skjuts till Malmö för att där påbörja en efterlängtad roadtrip. Jag kan inte lova er någon vidare uppdatering här, då jag förmodligen inte kommer vara i tillstånd till att blogga från mobilen. Men ni kan alltid följa min twitter som säkert kommer innehålla några fina citat och moments. Min twitter hittar ni lätt till genom att klicka på twitter-länken i hörnet på bloggen. Det är high-tec förstår ni!
Och om någon av er får syn på en liten rödhårig brud med oidentifierbar dialekt och en öl i handen – kom fram och säg hej för fan!
We’re only in it for the drugs.
Sommarkänslor.
Packar, packar, och packa om allt igen.
Imorgon är det jag och Vanadesse som intar Sweden Rock Festival! Vi möts väl vid Playboy Mansion?
Drugs are a bet with your mind.
Såg nyss en brittisk dokumentär om Jim Morrisons sista timmar i livet.
Satan så fascinerande man alltså.
